Min treåring i ett nötskal

En helt vanlig dag i en treårings liv:

"Mamma, varför kommer inte S. hem till mig någon gång? Jag vill ringa till henne"

Sagt och gjort, 20 minuter senare lämnas hon av innanför vår dörr och lyckan är total.

Men därefter är det inte lika kul längre. 3-åringen ligger och tjurar i sin koja med tiotalet leksaker krampaktigt i famnen. tydligt är att förväntningarna inte införlivades om vad som skulle vara den perfekta lekstunden. Efter, om jag får säga det själv, utmärkt pedagogik () lyckas jag få båda att sitta i soffan och leka doktor med dockorna. Jag räknar minuterna, funderar över hur länge det kommer att hålla…

 

20 minuter senare hör jag mer och mer upprörda röster inifrån 3-åringens rum:

"Fåret älskar bara mig!!"

"Nej, den älskar bara mig!!!"

"Nej, bara mig!!!!!!"

"Stina!!!!!!! S. säger att fåret bara älskar henne!!!!"

 

Jag tar en titt på klockan…, 10 minuter till avtalad upphämtning…

Jag försöker tala 3-åringen tillrätta. "Strunta i vad fåret tycker…. man kan älska flera lika mycket…." (Undrar just om det begreppet existerar hos en 3-åring….?) 

 

Ett par minuter senare kommer storbölet och två småtjejer kommer springande.

"Hon sa att jag inte får leka med nånting på hennes rum!!!!"

"S. sparkade mig på benet!!!!! Buuuhääää….."

"Men hon sa det hundra gånger mer än vad jag gjorde!!!!"

 

5 minuter till avtalad upphämtning….

Lyckas få lugn på tjejerna och de leker hyfsat ett par minuter med kulspelet. Sen plingar det på dörren.

 

"Hejdå!!" ropar lekkompisen. Inget svar…. bara mutter…. "Jag tänker inte säga hejdå…"

Jag anar att hon fortfarande är sur för den där sparken på benet och kompisen åker hem. Lika bra tänker jag, för tydligen kan min dotter inte umgås på hemmaplan med andra barn….

 

Dörren stängs och då hörs inifrån 3-åringens rum: "Jag vill inte att hon bara ska vara här lite, varför åker hon hem? Jag vill att hon ska stanna läänge!!! (Vem hade kunnat tro det…?)

 

Resten av kvällen försöker jag förklara för henne att om man inte är en bra kompis och lånar ut sina saker och är snäll med varandra vill nog inte kompisen komma och leka. Det förstår hon mycket väl…. och hon är läskigt förnuftig i sina beskrivningar av hur en bra kompis ska vara. Men det förnuftet är som bortblåst då kompisen kommer in i hennes rum. Trots förberedande pep-talk innan.

 

Jag har stor lust att ge henne besöksförbud på hemmaplan…

 

 

  

Vååår!!!

 

Kommer våren nu tror ni?

 

 

 

Visst är det mycket snö kvar, men det lutar lite åt det i alla fall

 

Mormor och morfar har varit och hälsat på ett par dagar nu och äntligen fått se Mikaela. Simone har också stortrivts. Nu blir vi lediga ett par dagar till, Eva och Göran åkte söderut i morse, men vi tar ett par dar extra sportlov. Hoppas på mera fint väder!!!

Tisdag igen

Det är något visst med tisdagar så här års, eller hur?

Det handlar inte bara om snö och blåst och längtan till våren – nä, det är ju Semlorna jag talar om! Hade Mikaela fötts på en tisdag några veckor senare är det nog inte helt omöjligt att vi hade döpt henne till Semla! Eller kanske Selma….

 

Behöver jag skriva vad jag längtar allra mest efter just nu?

 

 

 

En klassiker

 

I fredags var jag solokvist hemma på kvällen – förutom Mikaela då förstås, men vi sitter ju mer eller mindre ihop nuförtiden, trots att navelsträngen klipptes för sisådär en 5 veckor sedan. Thomas och Simone hade biljetter till MoraTräsk. En riktig klassiker – vem kommer inte ihåg Tigerjakt från när man själv var småunge? Saga och hennes pappa var också med och enligt rapport hade de riktigt roligt! Och bilderna verkar inte ljuga heller.

 

 

 

 

Det var grimastävling på hög nivå!

 

 

 Visst ser hon ganska nöjd ut   ?

 

 

 

 

Nya rutiner – nytt liv?

 

Jag har alltid tänkt att efter disputationen och baranafödandet var det bara att försöka komma tillbaka till det "vanliga" livet igen. Sedan i somras har ju inte särskilt mycket varit sig likt. Mest jobb, jobb, jobb och en växande mage med allt vad som hör till det. Efter jul blev det bara ett slags vacuum där jag försökte förstå att jag faktiskt hade lyckats ta min examen och att jag dessutom snart var på väg att få barn igen – kändes helt overkligt! Men när bebisen väl kommit ut – då var det dax att komma in i gamla vanliga gängor igen!

 

Men nu börjar jag inse att det finns ju inga gamla vanliga gängor längre! I nästan tio år har jag varit på samma institution och jobbat – ett jobb som jag inte längre har kvar, inklusive en hel hög med vänner och bekanta som jag inte längre kommer att se varenda dag. Och så har jag pluggat till lärare – men min årskull är klar sedan länge, bara några få vänner har jag kontakt med där. IKSU-tiden känns passerad, mest på grund av tidsbrist när man nu har två knoddar att ta hand om. Det blir väl till att stänga in sig i källaren på simhallen istället (inte riktigt lika kul kanske….). Och så sitter man här ute i Sävar och inser att inget är sig likt längre. Men det är väl i sådana här lägen det finns alla möjligheter att starta något nytt! Som att flytta till Spanien till exempel  – undrar just om jag kan få med mig Thomas på det… nä, skulle inte tro det… Fast jag vill nog ändå hålla mig inom Sveriges gränser i alla fall. Men just nu känns det inte så himla kul här i alla fall. Nog är det bra att bo i ett litet samhälle ibland, men det finns bra många nackdelar också. Kanske rent av fler än fördelar…

 

 

eller…

 

 

 

 

 

Vardagsdramatik

I helgen var vi upp till Ske-å en sväng för att visa upp nytillskottet. Vi kom fram till att det var betydligt enklare att vi åkte dit istället för att behöva husera svärföäldrarna i två omgångar här hemma. Dessutom har vi fortfarande rätt rörigt i källaren, så det krävs lite jobb innan vi kan ta emot nattgäster – i alla fall tycker vi det…

 

När vi skulle åka ifrån Farmor och Veronica gick Simone utanför dörren och väntade på att jag skulle bli klar, Thomas var ute och varmkörde bilen – det var mer än -20C ute. Så hör jag plötsligt ett panikartat – Mamma, kom!!!!! Simone står då utanför dörren med underläppen fastfrusen i räcket. Hon har givetvis försökt dra loss den så blodet rinner och hon är alldeles panikslagen stackarn…. Hon lossnar direkt med lite varmvatten på, men blodet bara droppade från munnen och hon blev jätterädd. Gissa om det gjorde ont i modershjärtat…

 

I söndags var det dax för kalas för Simone igen. Passade på att ta en sväng in till sporthuset under tiden. Köpte en ny Reimaoverall på rea till Simone för nästa vinter – den accepterades direkt av henne och hon vill givetvis ha den redan nu. Men den är lite väl stor än….

 

Kylslaget!

 

Just när man tyckte att det började nalkas vår med liiite värmande sol och inte alltför många minusgrader blev det köldknäpp igen . Jag som hade planerat att göra härliga långpromenader med vagnen i veckan och till och med ut och jogga lite på kvällskvisten efter att Thomas kommit hem – men hur kul är det i -15C egentligen??? Nä, jag har fått spendera mina dagar framför datorn istället och skriva på nästa pm som ska in på söndag. Och det är väl kanske lika bra, eftersom jag har en hel del kvar att jobba med.

 

Simone har varit lite tjurig de sista dagarna också. Särskilt när jag är själv med henne och ska hämta och lämna på dagis. Men det är väl som det ska vara. Har ju faktiskt varit för bra för att vara sant den sista tiden egentligen… Annars blir det mycket OS nu – synd bara att det är på andra sidan jordklotet så allting händer nattetid. Fast en hel del tävlingar går ju på kvällen. Ruskigt synd det som hände igår med Anja i störtloppet – men tur att hon klarade sig så bra! Det såg riktigt läskigt ut och nog höll man andan ordentligt innan hon reste sig upp. Nä, störtlopp är en riktigt läskig sport tycker jag och hur kan man genomföra en tävling där deltagarna inte haft ett enda helt träningsåk i backen???

 

”Hon ser ut som en ängel”

 

Nog är det härligt med 3-åringar. Simone klarar uppgiften som storasyster galant, men ibland är det lite jobbigt förstås…

Efter första veckan lät det: " – Jag orkar inte vara stor längre, mamma….".

Efter ytterligare några veckor: " – Hur länge ska vi ha bebis egentligen? Vi har den ju heeela tiden…, Det är så jobbigt, hon klöser mig hela tiden ju…"

Och så härom kvällen: " – Mamma, hon ser ut som en liten ängel…. med tutte…"

 

Med jämna mellanrum undrar hon också: " – Hur tog doktorn ut bebisen egentligen, hur började dom?" Jag har försökt förklara att man liksom nästan bajsar ut bebisen, men det är lite svårt att greppa… 

 

Idag var vi med på vk:s nya Sävarsite http://vk.se/savar/. Reportern hade hittat reportaget om mig i Falu Kuriren och kontaktade mig för någon månad sedan. Han kom förbi när Mikaela hade hunnit bli knappt två veckor. Simone fick komma hem tidigare från dagis för att vara med på några bilder. Det finns fler bilder på hemsidan än de som kom i tidningen. Jag tycker de blev rätt fina!

 

Hela familjen Lindberg!

 

Nyvaken Mikaela sträcker på sig…

 

Storasystermys…

 

I helgen har det varit riktigt superfint väder! Igår var vi ute i flera timmar, Simone klättrade i stora snöhögar, åkte sparkrace på isen och sen blev det varmkorvlunch. Det känns att det värsta vintermörkret är över nu. Man blir så mycket gladare och piggare av all Lux. Det är tom ljust när man hämtar Simone på dagis nu – skönt!

 

Jag har också fått klartecken att ha Simone på förskolan 20 tim/vecka nu, valfria tider! Så hon ska få vara där må-to 9-14, fredagar ledig. Tror att det blir bra! Jag kom ju in på kursen i folkhälsovetenskap, 15hp halvfart. Det är rätt intressant faktiskt. Men en herrans massa pm som ska skrivas… tur man har rutin på sånt i alla fall. Gäller bara att hitta tiden man kan arbet ostört.

 

  

3255g guldklimp!!

 

Tänk att det redan har gått nästan en vecka sedan lilla Mikaela fick se dagens ljus. Vi åkte ju in förra torsdagen för igångsättning eftersom hon låg på tvären i magen. När vi kom in låg hon på tvären, men när läkaren kom efter en dryg timme och skulle vända hade hon redan gjort det själv – klok tjej! Så då var det bara att starta kalaset så fort som möjligt innan hon vände tillbaka igen. Efter drygt 12 timmar (Torsd. 21/1 kl. 22.49) låg hon där på mitt bröst  !! 3255g, 48 cm.

En förlossning måste nog vara precis så mycket som jag någonsin kan klara av, tror inte jag skulle fixa något värre – enorm smärta, fattar inte att jag inte minns det från Simone. Men då hade jag väl aldrig gjort om det… Tur att en sån guldklimp är belöningen .

 

Vi kom upp till BB 02.00 på natten – kl 07 på morgonen fick jag höra att de behövde min säng till lunch!!! Inte ens fick man sova – katastrof! Men jag har då förmedlat hur jag blev bemött både skriftligt och muntligt till personalen där (var ffa en barnmorska som var rena gestapo), resten har varit toppen verkligen.

Och nu har vi varit hemma en massa dagar och hon är en riktig liten stjärna. Skriker lite, sover mycket och är allmänt söt. Lägger upp lite bilder, när hon börjar bli vaken kanske det blir några med ögonen öppna också. Simone är riktigt stolt och jättegullig, avundsjuk ibland förstås, men det gäller att ägna henne lite extra tid och mys.

 

 

 

Myser med kaninen Simone valde ut som present till lillasyster. 

 

 

 

Stolt syster

 

 

 

 

 

 

 

Pirrigt

Imorgon är det dags att åka in och försöka vända om lilla bebben igen. Men den stora skillnaden från förra veckans försök är väl att om de lyckas kommer de att försöka inducera förlossningen på ett eller annat sätt. Så med lite tur har vi en liten en till imorgon  !!!

Det känns lite pirrigt men samtidigt finns det så många om och men att jag har svårt att tro att det verkligen kommer ske imorgon. För det första kanske vi inte ens får komma in för att det är för fullt. Eller så har den vänt sig redan, eller så lyckas de inte vända den…. Ja, ja… vi får väl se vad som händer. Spännande är det i alla fall .